Vittnesmål om Covidvaccinets Påverkan

Vårdpersonal på alla nivåer har sett och upplevt biverkningar och symtom hos patienter efter vaccinationen. På denna sida samlar vi berättelser från läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal som vågar tala om det de har sett, hört och upplevt. Vittnesmål som dessa är avgörande för att skapa medvetenhet och förståelse.

Marias berättelse – ”Vi tystades. Men jag kan inte vara tyst längre.”

Maria har arbetat som sjuksköterska i över 20 år. Hon har sett mycket – men inget har påverkat henne så djupt som tiden efter att covidvaccinen rullades ut.

Till en början var hon själv övertygad om nyttan med vaccinet. Hon tog första dosen utan tvekan, likaså den andra. Hon jobbade på akuten under pandemin och såg hur viktigt det var att skydda riskgrupper. Men något började gnaga i henne. Människor kom in med märkliga symtom – unga, tidigare friska, med hjärtproblem, neurologiska besvär, oförklarlig trötthet, inflammationer i kroppen.

Hon lade märke till mönstret – men varje gång hon tog upp det i personalrummet blev det tyst. När hon ifrågasatte sambandet med vaccinet i en journal fick hon en tillsägelse: ”Det där noterar vi inte.”

Flera av hennes kollegor började också reagera – men ingen vågade säga något högt. Trycket uppifrån var starkt. Och patienterna? De fick höra att de hade ångest. Stress. Eller så utreddes de inte alls.

Maria valde till slut att lämna sin tjänst. Hon kunde inte längre arbeta i ett system där det viktigaste – människors välmående – inte fick lyftas ärligt.

”Vi sjuksköterskor är tränade i att se helheten. Men när vi såg för mycket, blev vi en risk. Jag väljer nu att stå på de drabbades sida. Det är min skyldighet som medmänniska.”

Marias berättelse är en inblick i vad som händer bakom sjukhusdörrarna – där tystnad ibland väger tyngre än sanning.

🌿💉🌿

Elins berättelse – ”Det gick inte längre att blunda”

Elin har jobbat som sjuksköterska på en vårdcentral i över tio år. Hon älskar sitt yrke – särskilt mötet med människor och att få göra skillnad. När covidvaccinet började erbjudas var det full fart. Trycket var stort, väntelistorna långa, och Elin var en av dem som tog emot patienterna.

Till en början kändes det hoppfullt. Men snart började något skava.

Patienter började ringa tillbaka – och komma in igen. De beskrev plötslig yrsel, domningar, smärtor i kroppen, ihållande hjärtklappning eller menstruationsrubbningar. Ibland handlade det om unga kvinnor som aldrig tidigare haft några hälsoproblem. Elin såg oron i deras ögon. Och hon såg att mönstret upprepades – om och om igen.

Hon försökte lyfta det med läkaren. Men svaret blev: ”Det är nog bara en slump.” Eller: ”Det finns inga bevis.”

Elin kände sig fångad. Hon ville hjälpa – men upplevde att hon inte fick. Hon började skriva ner händelser i en privat anteckningsbok, försökte dokumentera vad hon såg. Efter ett tag blev trycket för stort. Hon tog tjänstledigt, och valde att lämna vården för att kunna stå för sin sanning.

”Det svåraste var inte att se människor bli sjuka – det var att inte få bekräfta det de upplevde. Tystnaden runt omkring var som ett svek. Nu väljer jag att tala. För deras skull.”

Elins berättelse är en påminnelse om att vårdpersonal också är människor – som ser, hör och ibland tvingas välja mellan lojalitet och samvete.

🌿💉🌿

Dr. Johans berättelse – ”När jag började koppla ihop mönstren förändrades allt”

Johan är specialistläkare i internmedicin med över 15 års erfarenhet. Han har jobbat både på större sjukhus och inom primärvården. Under pandemin var han en av dem som satt i frontlinjen – trött, pressad, men lojal mot systemet.

Han rekommenderade vaccinet till sina patienter, sin familj – och tog själv tre doser. Han trodde på vetenskapen. Men efter tredje vågen började han se något han inte kunde blunda för.

Friska människor – unga som gamla – började söka vård för symtom som inte passade in i några tydliga diagnoser: inflammationer i hjärta och kärl, nervskador, oförklarlig trötthet, tinnitus, blödningar och autoimmuna reaktioner. Ofta bara veckor efter vaccinering.

När han började föra statistik och ifrågasätta sambanden, fick han kalla handen. Kollegor bad honom ”släppa det”. När han tog upp det i möten blev det tyst. Journalanteckningar där patienter själva nämnde vaccinet som möjlig orsak, plockades bort.

Det som sårade honom mest var inte bara tystnaden – utan rädslan. Rädslan att förlora sitt jobb, sin legitimation, sin plats i ett system där lojalitet vägde tyngre än sanning.

”Till slut blev det ohållbart. Jag kunde inte längre möta mina patienter och låtsas som om jag inte visste. Jag är läkare – men också människa. Och sanningen måste få komma först.”

Idag arbetar Johan utanför den offentliga vården. Han stöttar människor som drabbats, forskar vidare på egen hand och föreläser anonymt för att sprida kunskap.

”Vi måste våga tala om vad vi ser. För det vi inte erkänner – kan vi inte heller hela.”

🌿💉🌿

Linns berättelse – ”Vi såg det hända, men vi kunde inte säga något”

Linn har arbetat som undersköterska på en akutmottagning i över 10 år. När covidvaccinationerna rullades ut var hon en av de första att ta emot patienter som sökte vård efter att ha fått sitt vaccin. I början var det små rapporter om huvudvärk, feber och trötthet, men snart började hon och hennes kollegor märka att det var mer än så.

Människor, både unga och gamla, började söka vård för symtom som inte stämde. De klagade på plötsliga och svåra smärtor i leder och muskler, andningssvårigheter, kraftig yrsel och känslor av att kroppen inte svarade som den skulle. De sa att de inte känt så här förut – att de inte kände igen sina egna kroppar.

”Vi såg det hända, men vi kunde inte säga något. Vården förnekade ofta sambandet, och vi fick inte dokumentera eller prata öppet om det. När vi började märka ett mönster, kände vi att vi inte kunde stå kvar tysta längre.”

Linn minns särskilt en ung kvinna, i 20-årsåldern, som var i toppform innan vaccineringen. Efter sin första dos kom hon till akuten med svår andnöd, högt blodtryck och kraftig hjärtklappning. Trots att hon var frisk innan, sa läkarna att det var ”ingen anledning att koppla det till vaccinet.” För Linn var det svårt att förstå, eftersom hon själv såg förändringen i den unga kvinnans hälsa.

Efter att ha hållit tyst länge började Linn och hennes kollegor prata mer öppet med varandra, även om de visste att det kunde få konsekvenser. Det var då hon insåg att det fanns fler av dem som såg samma mönster, men få vågade tala högt.

”Vi kunde inte göra mer än att ge vård. Jag kände mig hjälplös, men jag vägrade att vara tyst längre. När människor börjar prata om sina upplevelser och när vi tillsammans kan skapa medvetenhet, då hoppas jag att vi kan börja hitta lösningar.”

Linn valde att lämna akutmottagningen och började arbeta på en annan plats där hon kan fokusera mer på sina patienter utan att känna att hennes tystnad krävs. Hon har nu blivit en aktiv del i att sprida kunskap om biverkningarna från covidvaccinen, för att hjälpa de som drabbats.

🌿💉🌿

Karin – ”De äldre blev som andra människor jag mött, men ändå inte”

Karin har arbetat inom äldreomsorgen i över 15 år. Hon har alltid haft en passion för att ta hand om de äldre och har sett de flesta sjukdomar och tillstånd som påverkar äldre människor. Men när covidvaccinet rullades ut och vaccineringsprogrammet började genomföras, märkte Karin snabbt att något förändrades – särskilt bland de äldre hon tog hand om.

Det började med små förändringar. Ett par av hennes patienter, som tidigare varit ganska stabila och aktiva för sin ålder, började visa tecken på att deras allmänna hälsa försämrades kort efter vaccinering. Till en början var det små saker: de var mer trötta, mindre benägna att delta i aktiviteter och ville inte längre ta sina dagliga promenader.

Men sedan började de verkliga problemen dyka upp. Flera av hennes patienter började få blodtrycksfall, förlorade aptiten, klagade på värk i lederna och blev ofta förvirrade eller desorienterade. Det fanns en snabb försämring av deras kognitiva förmåga, och det var svårt att förklara varför.

”Vi såg det hända framför våra ögon. De äldre blev som andra människor jag mött – men ändå inte. De förändrades så snabbt. Deras vitala tecken svajade, och plötsligt var vi tvungna att ge dem mer intensiv vård.”

Karin försökte ta upp sin oro med sin arbetsgivare, men hon mötte motstånd. Hon blev tillsagd att det inte fanns något bevis för att vaccinet var orsaken och att det var svårt att dra slutsatser från enstaka fall. Hon berättar att hon kände sig maktlös, som om hennes erfarenhet och oro inte räknades.

Trots att Karin var frustrerad valde hon att hålla sig lugn och fortsatte sitt arbete, men hon började dokumentera alla förändringar noggrant – hon ville inte vara tyst om det längre. Hon började också diskutera med andra inom äldreomsorgen som hade sett samma sak.

”Det känns som om vi har blivit tystade av systemet. Men jag kan inte ignorera det jag har sett. Dessa människor var friska innan de fick vaccinet – nu förlorade de sin livskvalitet.”

Karin har sedan dess blivit en röst för äldreomsorgspersonal som ser biverkningarna av vaccinet men inte alltid får stöd för att tala ut om det. Hon fortsätter att utbilda andra om vikten av att dokumentera och sprida dessa erfarenheter.

🌿💉🌿

Dr. Sofia – ”Det gick emot min yrkesheder att inte fråga mer”

Dr. Sofia är en allmänläkare som har arbetat inom primärvården i över 12 år. När covidvaccinet började distribueras var hon en av de många som rekommenderade det till sina patienter. Hon hade alltid haft stor tilltro till vacciner och såg det som ett verktyg för att bekämpa pandemin. Men när hon började se allt fler patienter med symtom hon inte kunde förklara, började hennes övertygelser att förändras.

Det började smått. Först var det enstaka fall av trötthet, huvudvärk och feber, vilket inte var ovanligt efter vaccinering. Men snart började de fler och fler rapporterna komma in från patienter som upplevde mer allvarliga problem. Hjärtklappning, svår värk i lederna, domningar i armar och ben, och till och med plötslig svullnad i hela kroppen. Dr. Sofia minns särskilt en patient, en kvinna i 40-årsåldern, som efter sin första dos vaccinet inte längre kunde gå längre än några steg utan att få svårt att andas.

”Jag började känna en oro som jag inte kunde skaka av mig. Det var inte normalt att så många patienter, särskilt unga och friska, plötsligt drabbades av så här allvarliga biverkningar. Jag försökte fråga mer, men jag blev hela tiden avfärdad – både av kollegor och ledning.”

Som läkare hade Sofia alltid varit en stark förespråkare för att lyssna på sina patienter och följa sina instinkter. Men nu kände hon att systemet och de medicinska riktlinjerna satte hinder för hennes vilja att förstå mer om vaccinet och dess potentiella biverkningar.

En av hennes största dilemman kom när hon träffade en äldre man som tidigare varit i god form, men som efter sin andra dos vaccin klagade på svår trötthet, hjärtklappning och kognitiva problem. Trots att han var rullstolsbunden på grund av sin trötthet och hjärtfel, fick han höra från andra läkare att ”det inte var vaccinets fel” och att hans symtom var ”en del av åldrandet”.

”Det gick emot min yrkesheder att inte fråga mer, att inte undersöka mer grundligt. Jag ville verkligen veta vad som orsakade dessa plötsliga förändringar. Men varje gång jag tog upp det med mina kollegor eller ledning, så blev jag nedtonad.”

Efter flera månader av frustration och inre konflikt valde Dr. Sofia att lämna sin position inom vården. Hon kände att hon inte längre kunde arbeta i ett system där hennes medicinska bedömningar och hennes vilja att hjälpa var begränsade av tystnad och motstånd.

Idag arbetar Dr. Sofia med patienter utanför den offentliga vården, där hon kan ge de som har drabbats av biverkningar av vaccinet den uppmärksamhet de förtjänar. Hon är nu en stark röst i att sprida kunskap och öppna upp för viktiga diskussioner om vaccinens påverkan.

”Det viktigaste jag lärt mig är att vi som läkare har en skyldighet att ifrågasätta och lyssna på våra patienter. Tystnad är inte ett alternativ.”